Reflektionsuppgift – Genuskurs

Jobbet som grunken handledare har verkligen förändrat min syn på undervisning och  dess komponenter. Vid första interaktion med klassen märktes en omedelbar “maktskillnad”; det framgick att jag befann mig i maktpositionen. Eleverna var vid första kontakt tillbakadragna och uppfattades som spända. Detta känns i retrospekt rätt självklart; en handledare har hand om ett examinerande moment, handledningspass och hjälper till med uppgifter. Därav blir det en seriös stämning, där elever skiljer på fritid och plugg. Därtill, uppfattas handledaren som mer relaterbar än eventuella beprövade lektionsledare. Maktskillnaden/respekten märktes tydligt och genomsyrade undervisningen – inte på ett negativt sätt – utan detta resulterade i genomgångar där eleverna visade stor uppmärksamhet. Om maktpositionen hade varit mer subtil anser jag att elever inte hade fokuserat lika mycket och såldes inte haft lika hög närvaro. Däremot är det viktigt att skilja på “maktposition” och “maktposition”; som handledare har du respekt, förtröstan och anseende, det gäller att utnyttja denna maktposition på ett angenämt sätt. Eftersom det finns utfall där maktpositionen missbrukas till särbehandling vid rättning, prioritering av frågor och tiden som spenderas hos varje student. Som student kan man anmärka detta – har själv begrundat liknande på mina lektioner –  men det är det svårt att påverka detta då lektionsledaren/handledaren är i maktposition. 

Eftersom jag för ett år sedan satt som student istället för handledare kan intressanta paralleller och funderingar dras. Som student såg jag verkligen upp till min handledare, en förebild. Någon som klarat av sina studier på ett förtjänstfullt sätt och som blivit anställd av universitetet på grund av sin kompetens. Förhoppningsvis finns det liknande tankar hos mina studenter. Jag fick många frågor om mig och mina studier, somliga rådfrågade kring studieteknik och det märktes tydligt att de vände sig till någon som “borde” ha koll. En handledare, som har klarat sina studier ansenligt och genomgått åtminstone ett år på universitetet. Även om man själv är långt ifrån perfekt kan man ge generella råd: hur man tentapluggar på ett optimalt sätt, enkla recept för att överleva vardagen och bra studieplatser på campus. 

Klassen jag undervisade var tämligen mansdominerad ungefär 22 killar och 6 tjejer. Initialt de första lektionerna satt samtliga tjejer tillsammans och killarna på varierande platser. Men allteftersom kursens gång var det som att de “bestämda” platserna upphörde och folk satt på olika platser med olika personer. Däremot noterade jag att det aldrig satt någon tjej på första raden. Givetvis behöver det inte vara negativt, men anmärkningsvärt. Det märktes en tydligt kontrast mellan könen: tjejerna skrev mycket finare än killarna och det var således avsevärt lättare att rätta inlämningsuppgifterna. Därtill, karaktären på frågorna killarna ställde kunde handla om allt möjligt medan tjejerna – iallafall inledningsvis – ställde mer formella frågor “hur ska jag redovisa denna inlämningsuppgift?”. Senare in i kursen kom allt mer frågor från tjejerna, jag vet inte om det beror på att kursen blir mer utmanande eller om de kände sig mer bekväma. En intressant frågeställning är ifall tjejerna hade varit mer benägna att ställa frågor om handledaren varit en kvinna? Könskvoteringen påverkar inte mig som handledare i teorin, mitt jobb är att hjälpa till vid frågor och rättning av inlämningsuppgifter, och matematiken diskriminerar inte vilket gör rättningen objektiv. Däremot kan det hända att man upplevs som partisk vid rättning – somliga kanske upplever att de blir bedömda strängare än andra – men detta har mer till redovisning och andra faktorer att göra. Som student missar man ofta kontexten, speciellt i början, det kan hända att man stirrar sig blind på att svaret stämmer men att uppgiften är helt fel löst och detta resulterar i en underkänd uppgift. Medan en annan med fel svar men rätt metod, som slarvat, ges en komplettering. Nämnvärt är att det finns ordentliga rättningsanvisningar som motverkar orättvisor vid rättning. 

Genuskursen introducerade mig till några härskartekniker som kan vara bra att känna till, dessa noterades inte. Klassen var fantastisk; härliga, ambitiösa och intresserade individer samlade och redo för grunken. Även om dessa så kallade härskartekniker inte framkommer så självklart i vardagen kan jag bilda mig scenarier: någon som protesterar rättningen av inlämningsuppgifterna, student som ringakta kurskamrat för att svarat fel på en fråga på en genomgång eller jag som handledare osynliggör student som ber om hjälp. Jag skulle vilja påstå att detta hör mer till gymnasiet, universitetsstuderande är mer mogna, öppensinnade och kan motta kritik utan att väsnas, bland annat när det kommer till inlämningsuppgifter.

Det viktigaste jag skulle säga till en någon som ska bli lärarassistent är att vara framåt. Kom till lektionen med mycket energi, ett leende på läpparna och en god attityd. Detta speglas på studenterna, är du villig att svara på frågor kommer studenterna självmant att ställa dem. En annan viktig sak är att inte skuldbelägga dig själv om du inte kan svara på någon fråga, det hjälper inte. Under kursens gång fick jag två frågor jag inte kunde besvara på direkten, då återkom jag nästkommande pass när jag i lugn och ro bearbetat frågan. Slutligen, var trevlig om du skulle frågat mina studenter skulle de nog inte se mig som någon auktoritär lektionsledare utan snarare en “kompis”, de respekterar. Stämningen i klassrummet var fenomenal och det diskuterades mer än bara matematik – vid rätta tillfällen – studenterna har även kommit fram och pratat när vi träffats ute och det indikerar något positivt. Det är ett givande och tacksamt arbete. Personligen brukar jag alltid stanna kvar vid sista passet och tacka lektionsledaren. När man sedan själv får höra: “du är bättre än min gymnasielärare” eller “vi hade tur med vår handledare” förstår man hur betydelsefullt ett tack kan vara. 

Adil Shamji